om ett amningsavslut
Jag är fast besluten att göra detta nu, en känsla jag inte känt tidigare. Men även om hela jag känner att det räcker med allt vad amning innebär till hundra procent, så brister mammahjärtat när jag ser på Alva.
Alva har under en längre tid gärna grävt under tröjan, sagt "nam" och snuttat vid bröstet dagtid, men något tålamod vid bröstet har hon inte haft. Har jag gett henne bröstet så har hon haft ro i max fem sekunder, därefter har något annat pockat på hennes uppmärksamhet. Det dåliga tålamodet kan ha att göra med att hon också dricker mjölk ur flaska där allt går så mycket lättare. Amningen har enbart handlat om trygg- och närhet på hennes villkor. Någon dagsamning har vi alltså inte med andra ord. Men på natten har enbart bröstet fungerat. Varken napp eller flaska har fungerat som tröst när hon gråtit. Har man försökt med något annat så har gråten eskalerat och till sist har hon spytt på grund utav allt slem som bildats, om man inte lyckats vända på gråten innan spyan. Amningen har i sin tur blivit till en sådan stor del av natten att hennes sömn försämrats avsevärt. Det i sig gör inte min sömn bättre, inte heller Mikaels. Ingen av oss verkar vinna längre på att jag ammar vidare, varken Alva, jag eller Mikael. Alva blev ju ändå 16 månader häromdagen. Och vi tycker att det börjar bli dags för henne att sova en hel natt ostört, om inte annat så för hennes egen skull. Amningen hade jag trots allt tänkt avsluta för flera månader sedan, kring hennes ettårsdag. Verkställandet har bara skjutits upp ett par månader.
Jag har nu inte ammat sedan morgonen den nittonde januari. Det har gått två dygn utan amning. Fysiskt gör det ont. Brösten spänner likt aldrig förr, men det är uthärdligt. Psykiskt går det okej, tills natten gör anspråk. Nätterna är värst precis som jag befarat. Första natten sov Alva över hos sin mormor och morfar. Den natten gick rätt bra. Natten till idag var psykiskt påfrestande. Mammahjärtat sprack. Att se sin lilla bebis gråta över en sådan sak som amningsavslut tär på en och jag känner mig som den mest egoistiska mamman i världen. Men jag vet också att det kommer bli bättre i sinom tid. Alva måste få sörja amningen. Det är en del av processen. Men hennes sorg gör ont i mig. Och att hålla sig konsekvent i den stunden kräver sin beskärda del av mig.