Att ta tjuren vid hornen

Idag tog jag tag i en av mina nyfunna rädslor. Kan inte säga att det var särskilt roligt, men det gick över förväntan. Hade liksom inget annat val. Jag körde bil till min hemgård med Alva i baksätet. Jepp ni läste rätt. Jag är rädd att köra bil, på vinterväg. Varför? Jo det var en gång en Munsalaväg som var oerhört dåligt skött för sisådär ett år sedan, med spårkanter långt över det tillåtna. Ni som vet, ni vet. Ni andra kan vara lyckligt ovetande. Det var inte en eller två bilar som åkte i diket längs den vägen ifjol. Minst tio stycken, om inte fler, inom en sträcka på fem kilometer. Ja, fem! Jag var en av dem. Kort summering: Bilen fick sladd. Sladden gick ej att parera pga de höga spårkanterna. Resultatet av detta var en dikeskörning där bilen snurrade runt och landade på taket. Då körde jag inte ens fort, ärligt. Bilen till skrot men övriga passagerare utan skador. Fem ägg förutom bilen var enda som gick sönder. Resten av nyårsmaten klarade sig, inklusive champagnen. Bättre nyårsafton har jag haft! 

Efter denna händelse har jag haft väldigt stor respekt för vintervägar, sådan respekt att jag knappt rört mig utanför gångavstånd. De gånger jag befunnit mig där bilen behövts har jag varit passagerare. På den nivån är det. Jag kan ju dock inte fortsätta vara rädd att sitta bakom ratten, inte i dessa trakter. Oavsett min åsikt kommer det fler vintrar. Och enda sättet att bearbeta mitt trauma är att utsätta mig för det, dvs att köra själv. Så det är alltså det jag sysslat med idag. (Förutom att umgås med mina föräldrar, lillebror och hundarna).




0 kommentarer

Bubblan

Livet tar sina drastiska svängar ibland. Hemma har vi nu varit de senaste dagarna, allihopa. Jag och Alva har vistats på nedrevåningen och hållit oss, i mån av möjlighet, en bit på avstånd från övrevåningen där sambon legat sjuk. Jag är inte rädd för baciller, aldrig varit egentligen, men nu när även Alva kan drabbas är "rädslan" mer påtaglig. Allt beror till stor del på att hon ännu är så liten. Och när man är så liten kan något enkelt snabbt bli till något värre. Dessutom har jag vistats på sjukhus allt för mycket den senaste tiden. (Inte för egen del). Vill ogärna vistas där mer än vad som behövs. 
Därav vårt lilla avståndstagande. Dock blir det ju så märkbart hur stor skillnad det är att vara två. Hela dagarna med Alva har varit väldigt intensiva när vi inte kunnat avlasta varandra på samma sätt som innan. Detta har liksom fått mig att inse vilket "jobb" den ensamstående gör varje dag. Hatten av till dem. 
Jag hoppas innerligt att denna sjuka inte blir långvarig samt att den håller sig från Alva, mig också för den delen. Man kan väl aldrig hoppas för mycket va?

Tösabiten är glad för det fastän hon tvingas spendera hela dagen med mamma. Oj dendär gullungen, märkligt hur någon samtidigt kan både ge och ta energi av en sådär. 

0 kommentarer

lördagsfynd

I och med vårvintern och solens återkomst har vi kommit fram till att vi borde skaffa solglasögon åt Alva, för att skydda hennes små ögon. Sol plus snö är ingen snäll kombination för ögonen, varken för stora eller små. Och när man själv börjar söka fram soöglasögonen ja då är det även dags för Alva att få ett par.

Dessa hittade vi igår när vi tog en sväng till Vasa. Huvudpunkten för vistelsen var förstås att hälsa på min lillebror, men vi tänkte att vi lika bra kunde passa på att utföra några andra ärenden samtidigt. Vi är således nu redo för vårvintersolen. Vi kan också byta till sittdelen på vagnen närhelst det behövs utan att vara rädd för att Alvas ögon bländas av solljuset, perfekt. 
0 kommentarer