från hundra till noll på ett par timmar

Så som rubriken säger, precis så känns det. Denna helg har verkligen varit svartvit. Allt eller inget. Kanske heller inte så svårt att lista ut i vilken ordning det blivit? Nej tänkte väl det. Lördagen allt. Och söndagen inget. Jag föredrog lördagen faktiskt. Nästan så jag vågar påstå det.

Jag trodde inte lördagen skulle bli så intensiv som den faktiskt blev. Och som jag njöt! Den började lugnt med en liten sovmorgon för min del. Tack älskling för det ❤️ Annars var det en helt vanlig lördagförmiddag, men i och med att Alva blev tröttare och vädret allt varmare med tiden så tände något i knoppen. Alva somnade i vagnen. Jag gick ut. Först tänkte jag fortsätta räfsa i trädgården (kratta kanske det heter egentligen?). Något sådant blev det inte, inte riktigt. Bara nästan. Istället fick sig hallonbuskaget en trimning, en rejäl sådan. Jag kunde bara inte sluta. Det var så roligt att äntligen få göra något "på riktigt", något annat än barnskötande och hushållsarbete. Lite egentid i hallonbuskaget typ. 
Förutom trädgårdsfixet hanns det även med tittande av Nykaabiliigans finalmatch, grillkväll med mina föräldrar och syster, hårfärgning på syrran samt vardagligheter. Full rulle med andra ord. Precis så jag det bara kan bli.

Söndagen då. Inte alls samma. Helt tvärtom faktiskt. Bra start med babysim direkt från morgon men därifrån gick det nerför i aktivitetsnivån. Behövligt kanske, till en början i alla fall. Sedan blev det för lugnt för mig.  Vi åkte till svärföräldrarnas och spenderade hela dagen där. Trevligt så och inget jag klagar på. Efter någon timme började jag dock känna att jag ville ha något att göra, en grej att pyssla med eller helt enkelt något att få jobba på med. Jag hade tänkt ta en promenad men då passade det ju förstås på att börja regna. Så där satt jag inomhus, utan något att göra men med en vilja stor som ett berg, vilket slutligen blev mest frustrerande. Jag borde väl egentligen ha njutit av lugnet, men det gick liksom inte. Frustrationen berodde antagligen på den enorma kontrasten från lördagens aktiva dag. Jag är själv i grund och botten en person som gillar att ha saker att göra. När jag då fått känna på den saken igen, så där riktigt på riktigt, så fick jag mersmak. Jag ville ha mer. Ville göra mer. Att bara sitta och inte få utlopp för den energin gav mig bara huvudbry. Håhhåå jaja, inte är det så lätt alla gånger.





0 kommentarer

- rubrik saknas -

Igår tog jag äntligen pinnen ur och beställde efter foton. Foton som i riktiga, alltså fysiska, foton man tidigare plockade in i album. (De plockas väl in i album nu också men ni fattar). Det är faktiskt något jag länge har tänkt göra men som med det mesta annat jag "tänker" så blir det aldrig av, om jag mot förmodan inte överraskar mig själv med att göra det på direkten. Busy woman eller något.
 
Tanken på fysiska foton slog mig när jag för det första upptäckte att jag igen fyllt kameraalbumet till en nivå där jag snart behöver börja radera något. Och rädslan över att förlora en bild växer sig starkare ju fler bilder jag har tagit. För det andra har jag äntligen fått en plats där jag kan förvara alla foton, utan att varken ta upp platsen för något annat eller fylla en byrå till bristningsgränsen och sedan vara rädd att varje foto är sönderskrynklat på grund av detta. Jag har alltså gått och blivit med fotobyrå. Det ni, det är inte så illa. Och tack vare detta fann jag ett kryphål i "tidsschemat" där jag kunde sätta mig ner och gå igenom vilka bilder jag ej kan förmå mig att förlora. Bildantalet blev många. Väldigt många. Men vet ni, det är okej. Hellre lite fler än att ångra sig och tänka "men varför valde jag inte denna också". 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

sånt man int berättar i första taget

I en månads tid har vi gått och väntat på att få saker och ting överstökade så att vi slipper oroa oss med "men tänk om". Igår var det äntligen dags.

Vid rådgivningen har det konstaterats redan från start att Alvas huvudomkrets ligger på/kring den övre kurvan. Inget vi föräldrar noterat eller tagit någon stress över desto mer. Hon har ju trots allt ordentliga huvudomkretsar att släktas på. Vid senaste rådgivningsbesöket konstaterades det dock att huvudomkretsen tagit en liten pik upp från kurvan, inget alarmerande eller så men ändå tillräckligt för att hälsovårdaren inte kunde lämna det utan att göra en läkarkonsultation. Läkaren ifråga ville för säkerhets skull ta en titt på vår lilla tös, för att kunna utesluta något värre än gener. Vi fick således först en läkartid hit till hälsovårdscentralen och därefter en remiss till barnläkaren på barnpolikliniken i Jakobstad.
Igår var det då dags. Sköterskan vid barnpolikliniken tog först vikt, längd och huvudomkrets på Alva och därefter fick vi gå in till läkaren. Och vilken läkare sedan! Riktigt trevlig både mot oss föräldrar och mot Alva. Precis så där som en barnläkare borde vara enligt mig. En undersökning gjordes och efteråt sa läkaren precis det vi själva känt, att det mest troligen handlar om ärftlighet. Hon sa även att Alva följer utvecklingen riktigt bra, även det skönt som förälder att höra. Ett ultraljud av huvudet skulle vi dock ännu göra för att riktigt kunna utesluta allt annat. Så sagt och gjort. Ett ultraljud gjordes och där fann man inget avvikande. "Allt ser bra ut".
Och så här glada är vi över det beskedet.

Bra av rådgivningen att ta saker och ting på allvar. Nu vet vi dock att Alvas stora huvud beror på gener och inget annat. 





0 kommentarer