sånt man int berättar i första taget

I en månads tid har vi gått och väntat på att få saker och ting överstökade så att vi slipper oroa oss med "men tänk om". Igår var det äntligen dags.

Vid rådgivningen har det konstaterats redan från start att Alvas huvudomkrets ligger på/kring den övre kurvan. Inget vi föräldrar noterat eller tagit någon stress över desto mer. Hon har ju trots allt ordentliga huvudomkretsar att släktas på. Vid senaste rådgivningsbesöket konstaterades det dock att huvudomkretsen tagit en liten pik upp från kurvan, inget alarmerande eller så men ändå tillräckligt för att hälsovårdaren inte kunde lämna det utan att göra en läkarkonsultation. Läkaren ifråga ville för säkerhets skull ta en titt på vår lilla tös, för att kunna utesluta något värre än gener. Vi fick således först en läkartid hit till hälsovårdscentralen och därefter en remiss till barnläkaren på barnpolikliniken i Jakobstad.
Igår var det då dags. Sköterskan vid barnpolikliniken tog först vikt, längd och huvudomkrets på Alva och därefter fick vi gå in till läkaren. Och vilken läkare sedan! Riktigt trevlig både mot oss föräldrar och mot Alva. Precis så där som en barnläkare borde vara enligt mig. En undersökning gjordes och efteråt sa läkaren precis det vi själva känt, att det mest troligen handlar om ärftlighet. Hon sa även att Alva följer utvecklingen riktigt bra, även det skönt som förälder att höra. Ett ultraljud av huvudet skulle vi dock ännu göra för att riktigt kunna utesluta allt annat. Så sagt och gjort. Ett ultraljud gjordes och där fann man inget avvikande. "Allt ser bra ut".
Och så här glada är vi över det beskedet.

Bra av rådgivningen att ta saker och ting på allvar. Nu vet vi dock att Alvas stora huvud beror på gener och inget annat. 





0 kommentarer

Insikten med stort i

Ibland händer det att jag och syrran kommer in på lite djupare samtalsämnen än innebandy, loppisfynd och när det passar henne att följa med på en promenad. (Vi pratar nog om annat också men sådär rent generellt) En sådan djupare gång var igår på kvällen, nästan vid midnatt, efter en liten cykeltur runt staden. I och med att det inte händer så ofta så gäller det att smida medan järnet är varmt, trots att blev allt kyligare i luften.
Vi diskuterade en hel del förflutet samt hur det påverkat saker och ting. Och ja, vad ska jag säga. Mycket har hänt. Vi var dock överens om att det här med att växa upp är en rätt bra grej ändå.
Hur som, när kölden tog över och klockan började göra sig påmind gick jag in igen för att sluta mig till de övriga i huset. Innan jag la mig ner i sängen tog jag mig en titt i spegeln, tänkte för mig själv och log.

Jag tänkte:
Jag må inte vara den vackraste men jag är jag och det duger flera gånger om. Jag är vacker på mitt eget sätt, oavsett vad någon säger. Jag är inte heller speciellt smal, men jag är mätt, har energi och är det friskaste jag kan vara. En platt mage speglar inte gnistan i ögonen. Det gör inte storleken på kläderna heller. Jag orkar, jag kan och jag lever. Jag lycklig, såå himla lycklig och jag njuter av varje dag trots att alla dagar inte är solskensdagar. Jag har hittat hem!

Lite löjligt kanske men ack så glatt det kändes i själen efteråt. Vilken insikt alltså. Att hur upp och ner det än kan vara mellan olika perioder så kan det i slutändan ändå leda till något bra ❤️



0 kommentarer

Jag måste bara få detta ur mig

Något jag slarvat med under sommaren och som definitivt märks nu, när jag försöker få tillbaka mina vardagsrutiner, är gymträningen. Det har gått så långt att gympausen orsakat en stor dip i styrkan, vilket är så fruktansvärt frustrerande. Jag gillar inte alls att behöva plocka bort ett par vikter i princip på varje övning. Dock har jag enbart mig själv att skylla, delvist i alla fall. Visst hade jag räknat med att inte kunna gå in på samma ingångsvikt som innan, men att skillnaden skulle vara så stor på ett par veckor hade jag verkligen inte räknat med. Det är nästan pinsamt hur mycket det gått neråt.
 
Orsaken till att det blivit såhär är den att jag helt enkelt inte klarade av att vistas i gymmet under sommaren, eller från och med slutet av juli. Värmen slog till och i gymmet var det så kvavt och dålig luft att jag började må illa bara genom att gå innanför dörren. Att ta i och gymma i den situationen ville jag inte, inte heller att ha huvudvärk efter varje gympass.Det var hel enkelt inte värt mödan. Kvällstid var det dock lite bättre, visst var det kvavt ännu då men inte på samma sätt, vilket gjorde att jag (om jag hade tur) fick insmugit ett gympass, men max 1 gång på en vecka. Med så lite muskelträning är det väl självklart att styrkan inte bibehålls. (Obs! Fram tills slutet av juli var jag ännu en rätt flitig gymbesökare med åtminstone 4 gympass i veckan) Jag har med andra ord haft en gympaus, eller ickefrekvent gymträning, på i stora drag 7 veckor. 
 
Istället för styrketräning har sommarens fokus mest varit på att vistas utomhus, att ta promenader med hundarna och kanske ta en lugn länk eller ett pass med intervaller om knäet tillåtit det. Cyklat har jag också gjort. Det har med andra ord blivit lite mer av alternativ träning denna sommar. Förutom det var jag bortrest i cirka två veckor och blev ordentligt förkyld efter hemkomsten och fick således vila från träningen ytterligare nån vecka, så 4 av 7 veckor har i princip varit helt opåverkbara. Helt förslappad har jag dock inte tillåtit mig att bli, promenader har varit en relativt daglig aktivitet, men trots det känns konditionen på noll. Usch!
 
Det roliga i situationen är dock att ju mer jag märker av denna dip, desto mer motiverad blir jag att få in rutinerna igen och återkomma till min ursprungliga styrka. Inget ont som för något gott med sig alltså. 
0 kommentarer