rosor är röda. violer är blå. en bild räcker inte, därför är dom två




0 kommentarer

Jag har äntligen lyckats

Att kvinnokroppen är fantastisk kan inte föras fram för mycket, tvärtom framförs det allt för sällan. Det finns dock delar och faktorer som talar emot kvinnokroppens greatness. Idealet är en sådan faktor. Alla vet ju att idealet ser ut på ett visst sätt och de som inte placerar sig i den kategorin stämplas som fel, simple as that. 
\n
Jag har personligen haft ett väldigt dåligt förhållande till min kropp så länge jag kan minnas. Det blev till och med värre än dåligt under en period. (De som känner till min historia vet vad jag pratar om). Aldrig har jag passat in i det där drömmiga idealet. Att det funnits några ljusglimtar här och där kan jag förstås inte förneka. Det finns stunder när jag faktiskt gillat det jag sett i spegeln. Så helt totalt värdelöst har det ju ändå inte varit hela tiden. Men när man har ett svagt förhållande till sin kropp, då är man ogärna med om en sådan förändring där en viktuppgång är en del av resultatet. Sådär som det blir när man är gravid.
När jag blev gravid var mina förhoppningar på kroppen väldigt låga. Jag antog redan från start att jag förmodligen kommer vara trettio kilo på plus vid slutet av graviditeten, baserat på den uteblivna träningen, koständringen och mitt osunda bondförnuft. Hur gick det då? Klart jag gick upp i vikt, men inte långt på så mycket jag inbillat mig att jag skulle. Förlossningen och den första veckan av bebistiden tog mig nästan till den vikt jag hade på första invägningen i vecka 10. Det bara rasade av mig då. Resterande kilon har jag inte haft panik över. Kanske därför de sakteligen rasat av mig undan för undan? Jag har således för första gången i mitt liv varken bantat eller ätit speciellt nyttigt (enligt vad jag tidigare ansåg vara nyttigt). Och ändå har jag tappat alla mina graviditetskilon ca fyra månader efter förlossningen. Jag antar att det är tack vare amningen samt alla vagnpromenader jag tagit. Men ändå. Jag är så himla stolt över kroppen. Den tar hand om sig själv, bara jag vårdar den emellanåt. Ja, jag är faktiskt stolt trots att den inte är varken smal eller drömmig. Med påse på magen, hängande mjölkstinna bröst och ett hår som verkar tunna ut sig själv är jag långt från idealet men ändå mer nöjd över kroppen än vad jag varit på länge. En graviditet vad precis vad mina kroppsnojor behövde. Vem hade då kunnat ana det? 
\n
 

0 kommentarer

Bara hälften kvar

Jösses amalia! Det är ju den 28:e januari. Redan?! Snart är det februari och efter det är det inte länge förrän våren kommer. Vart försvinner tiden? Och på tal om att försvinna... halva min mammaledighet är nu avverkad. Jag har alltså varit mammaledig i hela fem månader redan. Har jag tröttnat på att vara hemma ännu? Nej faktiskt inte. Nästan så att jag tycker att dessa resterande fem månader låter aningen få i antal (baserat på Alvas ålder). Hur sjukt är inte det? Jag är för det första nöjd över att bara vara hemma, jag som tidigare nästan dog av tristess inom hemmets väggar (milt överdrivet).Och för det andra anser jag att fem månader låter som en kort tid, jag som tidigare knappt kunde tänka mig att vänta i en vecka (också milt överdrivet). Jag skulle tidigare alltid ha något på gång, alltid ett överlevnadskit i form av en annalkande resa eller ett evenemang att gå på. Ville nästan aldrig ha en lugn stund och jag tyckte det var tråkigt om en hel helg spenderades hemma. Det jaget är som bortblåst nu. Numera trivs jag hemma, oberoende av veckodag, även om en utfärd nu och då inte är av ondo. Att ta dagen som den kommer, utan stress eller måsten, passar mig ypperligt i det livsskede jag befinner mig i för tillfället. I fem månader ska jag fortsätta att trivas hemma. Jag ska njuta av mammaledigheten varje dag. Det är ju ändå bara hälften kvar.


Hemma är det stället där ens hjärta bor. Mitt hjärta bor hos fröken på bilden. För henne skulle jag göra precis vad som helst. Jag skulle till och med hoppa bungyjump.
0 kommentarer