Det börjar närma sig

 

 

Idag är dagen då vi går in i vecka 38 (37+0), vilket betyder att graviditeten nu räknas som fullgången. Förutom det betyder denna dag också att det endast är tre veckor kvar till bf. Tre veckor är ingenting samtidigt som det känns som en evighet. Jag är väl medveten om att dessa tre veckor högst antagligen kommer att bli fler i och med att jag har en ganska stark känsla av att jag kommer att gå över tiden med åtminstone en vecka, om inte mer. Lillan i magen verkar att trivas allt för bra och jag har inga som helst känningar att något skulle vara på gång. Det blir helt enkelt bara att vänta och se när det blir.

Enda förändringen jag märkt av är att jag har börjat sova sämre om natten. Speciellt den senaste veckan har sömnen blivit ytligare och jag vaknar till flera gånger om natten för att sedan somna om. Jag förstår att detta är en helt naturlig omställning för kroppen i och med de kommande nätterna med bebis. Det jag inte räknat med är att jag samtidigt skulle få en mycket punktlig väckarklocka, en väckarklocka vid namn Gustav. Inte mig emot att han väcker mig en rimlig tid på dagen, men att det blivit på exakt samma tid flera dagar i rad är minst sagt lite lustigt. Får se om det bara är av en ren slump eller om detta kommer att bli rutin. 

0 kommentarer

Helt oväntat

 
Att jag har de bästa av vänner har jag kommit fram till för länge sedan, men att dessa vänner kunde överraska mig så totalt den där tisdagen andra veckan i augusti hade jag aldrig kunnat ana. Jag brukar allt som oftast ha en vag känsla när något är i görningen, men denna gång anade jag absolut ingenting. 
 
Det hela började egentligen redan på måndagskvällen när min sambo väldigt beslutsamt tyckte att vi måste städa. Jag var inte sen med att haka på hans förslag i och med att jag gått och småbannats över oredan utan att ha haft den direkta orken till att göra något åt problemet ( tack för det förkylning).  Vi satte på så vis igång och efter en stund var huset igen mycket trevligare att vistas i. Jag anade verkligen inte att det låg någon baktanke bakom städandet.
På tisdagen kring fyratiden på eftermiddagen fick jag ett meddelande av sambon. Han undrade om jag var pyjamasklädd ännu (mammaledigt + pyjamas hela halva dagen = en rätt skön kombination i förkylningstider) . Jag svarade "nope, har nog klädren på me", vilket fick honom att svara att han är på väg hem och tänkte plocka ihop lite skräp som han tänkte föra till Kovjoki samt att jag gärna får komma med så kan vi gå och se om vi hittar några kantareller på samma gång. Inte heller där misstänkte jag någonting. Jag svarade således "okej" och åkte med utan några protester. 
I Kovjoki gjorde vi precis det som han hade sagt. Vi tog en sväng i skogen för att se om vi hittade några kantareller, vilket vi förstås inte gjorde. Blåbär fanns det dock gott om så jag passade på att plocka ett par stycken.Ingenting är nämligen så gott som färskplockade blåbär. När vi ändå var i Kovjoki passade vi även på att ta hem spjälsängen som varit på uppmålning. Vad hade jag att misstänka?
Väl hemma igen gick jag till postlådan för att hämta in dagens post och gick sedan efter sambon till dörren. Han bar in alla sängdelar och jag hann knappt in genom dörren innan en hel hop med kända ansikten hoppar fram och ropar "surprise". Jag fattade absolut ingenting och sneglade mot sambon som bara flinade. Sedan såg jag ordet babyshower och började inse vad som faktiskt var på gång. 
 
 God mat och goda bakverk. Fina vänner. Frågesport och gissningslekar. Superfina gåvor. En överraskning jag sent kommer glömma. Så glad och tacksam för detta ♥️
 
 
0 kommentarer

Tokstollarna

 
När man åker hemhem möts man 98% av gångerna av hundarna redan i dörren, vilket också är en av orsakerna till att man åker hemhem. Två yrbollar som knappt kan hålla sig på benen, så ser det ut när man kommer. Att två hundar dock kan vara så olika i sättet är rätt så intressant, speciellt när det ändå handlar om far och son.
Lillskiten (sonen) på bilden ovan är den mjukare av dem. Han är den som ska sitta i famnen, kan springa fritt ute på gården under uppsikt utan att smita och den som tigger efter godispinnar flera gånger om dagen. Han som snällt är med på alla upptåg man har, trots att han ibland kan vara lite blyg, men som inte har tålamod till att lära sig olika trick. 
 
Farsan till honom, dvs Oliver (bild ovan), är nästan raka motsatsen. Han är den som älskar att trixa och apportera, något han helst skulle hålla på med hela dagen. Han kan omöjligt springa lös på gården i och med att bilar är alldeles för intressanta. Att vara ute bland folk är det bästa han vet och uppförandet är flera gånger bättre då än på en tur runt i byn. Skallet är han inte sen att ta till men på kommando låter det som om han har en ljuddämpare fastmonterad i strupen. 
 
 
Så lika men ändå så olika
1 kommentar