Det bästa jag gjort

 
Tänk att det redan gått fyra (!) veckor sedan du berikade min och din pappas vardag med din ankomst. Så älskad du är, vår lilla Alva 💕
0 kommentarer

Sanslöst men samtidigt så ögonöppnande

Bebisbubblan har onekligen den effekten att allt jag tar mig för, eller kommer i kontakt med, sker ett par timmar eller till och med dagar senare än hos den övriga majoriteten av befolkningen. Så känns det i alla fall. Nu syftar jag ju förstås på fenomenet #metoo. 
 
Att denna hashtag fått sådan spridning är helt sanslöst. Med tanke på dess budskap borde ju den inte ens finnas, ännu mindre dyka upp på var och varannan statusuppdatering på sociala medier. Jag blir faktiskt helt förbluffad över hur vanligt förekommande det verkar vara, men samtidigt är jag inte speciellt förvånad. Faktiskt. 
 
Om jag riktigt tänker efter har även jag utsatts för liknande situationer som flera andra berättar om. Att jag inte reflekterat över  dem som sexuella trakasserier är en annan femma. Jag reflekterar trots allt väldigt sällan över situationer jag inte anser innehålla något värde. För vad betyder egentligen den där dansgolvskillen, som tar sig friheten att komma bakifrån med sina händer på mindre acceptabla ställen på min kropp och samtidigt gnida sig mot mig, när jag argt kan ge honom en skarp armbåge i sidan av magen. Om han är värd den behandlingen reflekterar jag inte heller över. Och att vara snäll i sådana situationer, som i att bara gå undan en bit, fungerar noll. Det har jag också prövat. (Jag ska dock inte sticka under stol med att det också funnits de gånger när jag blivit så paff eller varit för full att jag helt enkelt inte lyckats reagera. Ja alkohol har då oftast varit med i bilden, tyvärr). Trots att jag inte reagerat så kraftigt i dessa situationer betyder dock inte att jag anser dylika handlingar vara acceptabla. Hur var och en reagerar är trots allt personligt.
 
Det som är det mest sorgliga vad gäller sexuella trakasserier är att de för alltid är och förblir en del av vardagen OM vi inte tar och gör något åt saken. Beteenden går trots allt i arv, endera direkt eller indirekt. Ingen har väl kanske lärt sitt barn att det är okej att gå och klämma och känna på någon annans kropp eller könsorgan utan att det är okej av motparten, men ändå existerar denna typ av handling. Samtidigt har kanske inte heller någon tänkt på hur stort behovet varit att behöva lära sitt barn rätten till sin egen kropp, att våga sätta ner foten och säga stopp för även andra sexuella handlingar än samlag. Inte förrän nu. Detta får mig att undra vart det sunda bondförnuftet tog vägen hos den som trakasserar och när deh blev "okej" att ta sig egna friheter på någon annan?  
 
Att jag nu ens reflekterar över detta ämne beror helt kallt på min lilla dotter, som idag blir fyra veckor gammal. Ska hon behöva växa upp i en värld där hon ska riskera att behöva utsättas för dessa trakasserier, ja då vet jag inte om jag någonsin vill att hon växer upp. Blotta tanken på det får mig att rysa av obehag. Men en sak har jag i alla fall lärt mig av #metoo samt av egna och andras erfarenheter och det är att jag med säkerhet ska lära henne rätten till sin egna kropp samt att våga säga stopp. Om jag misslyckas med allt annat så ska jag åtminstone lyckas med att ge henne den lärdomen.
 
0 kommentarer

Inte bara som på rosa fluffiga moln

Allt sedan förlossningen har jag konstaterat att det där ena uttrycket som min rådgivningstant (vad ska man annars kalla hälsovårdaren på rådgivningen?) sagt faktiskt innehåller en hel drös sanning. Hon sade något i stil med: bebisen är ju mer lättskött när den fortsättningsvis befinner sig i magen. Och jag kan inte annat än att hålla med. Missförstå mig inte, jag skulle för allt i världen aldrig byta ut vår lilla prinsessa mot en bebis i magen. Men ibland hade det underlättat med en inforuta på hennes mage som meddelat vad det är som är orsaken till gråten, speciellt de gånger när hon ätit, fått ny blöja, har rapat och får vara nära. De stunder när man inte kan koppla gråten till någon av dessa punkter, då hade inforutan kommit väl till pass. Nåväl, tids nog kommer väl insikten om vad de olika stunderna av gråt betyder. Vi har ju trots allt bara varit föräldrar i 18 dagar. Finns ännu mycket kvar att lära.
 
 
 
En annan sak är amningen. Hur i hela friden kan en sådan ändå relativt naturlig sak vara så förbaskat invecklad? Det ser ju så enkelt ut när man ser på amning utifrån. Varför kan det inte vara så ur det egna perspektivet? Amningen är väl den sak som förorsakat mig mest ångest gällande livet med en bebis. Redan på bb fick jag sådana sår och tillhörande sårskorpor av amningen att det kändes som om någon stack knivar i bröstet varje gång det skulle ammas, trots att personalen på bb ansåg att amningsgreppet såg bra ut. (Jag skojar inte när jag säger att båda mina bröstvårtor var till hälften täckta av sårskorpa). Detta hjälpte ju verkligen inte till med amningen och jag konstaterade att 'nej, detta går helt enkelt inte'. Varför har ingen sagt att amning gör skitont liksom? Så efter ett par dagar fick det vara nog. Då var jag så påverkad av den fysiska smärtan att det började krypa in på psyket. Jag ville dock att Alva fortsättningsvis skulle få i sig bröstmjölk, med tanke på att jag ändå har mjölk att ge, så pumpen och flaskan blev min räddning.
Pumpen, ja den har verkligen varit guldvärd! Den har både hjälpt till att hålla Alva mätt i magen, hålla mina bröst från att vara sprängfyllda och samtidigt låtit såren på mina bröstvårtor att läka. Flaskan har jag inte heller mycket ont att säga om. Det sägs ju att flaskan råddar bort amningsgreppet hos bebisen, men jag är inte riktigt beredd att hålla med. Tack vare att vi matat med flaska så har Alvas grepp blivit större, vilket har gjort det möjligt för mig att successivt börja återinföra amningen igen (dock på mina villkor för att inte framkalla stress eller ångest). Enda negativa med att flaskmata och att pumpa är att det kräver lite mer än att bara slänga fram bröstet, brösten har blivit i behov av att jag pumpar även om jag ammat samt att Alva inte riktigt orkar äta sig lika mätt vid amning som när hon får mat ur flaskan. Detta ser jag dock som världsliga saker för tillfället. 
Tanken är ändå den att jag ska kunna övergå till att helamma om det bara är möjligt, men vi tar det i vår egna takt. Ingen stress eller press här inte. Och blir det till att vi flaskmatar och pumpar i flera månader - ja då blir det så. 
 
0 kommentarer