Dopet

 
I söndags på självaste farsdagen döptes vår lilla tös. Hennes namn blev Alva Henny Margareta. 
Att det blev ett dop istället för en namngivningsfest trots att varkendera av oss är speciellt religiösa grundar sig på att 1. Vi båda är döpta och ser inget fel med det. 2. Vi anser det är enklare att bli döpt som ung.  3. Det ger henne möjlighet till att själv välja om hon vill höra till kyrkan eller inte (gör ju nog det även om hon inte skulle vara döpt men ändå) 4. Det hör ju liksom lite till, i alla fall om man som jag är lite gammaldags och håller på traditioner. Typ som med konfirmation och vigsel i kyrkan. 
Dock tänkte det nästan bli en namngivningsfest om inte saker och ting skulle ha ordnat upp sig till slut, men mer om det tror jag inte att jag tänker ta upp. Alla gör misstag någongång i sina liv, oavsett yrkesroll och dylikt.
0 kommentarer

Veckorna går

 
Kan inte riktigt fatta att hon blir hela 8 veckor idag. Veckorna går i rasande fart.
 
Det är en riktig liten pratkvarn vi har fått. En pratkvarn med väldigt stor egen vilja som dessutom inte är sen med att spricka upp i ett stort leende. Hon är allt nöjdare med att ligga ner på golvet/bordet istället för att hela tiden vilja vara i famnen. Rutiner har börjat skapas. Hon sover fortsättningsvis bra på nätterna och är i allmänhet en rätt nöjd flicka. 
0 kommentarer

Värsta hönset

Efter att jag plussade där i januari, den trettonde för att vara exakt, har jag börjat oroa mig allt mer.
Jag kunde nästan svära på att graviditeten skulle sluta i missfall innan vecka tolv, om än bara i tanken.
När den motsatsen bevisades så skulle man ju nästan kunna tro att det lugnade ner sig, men icke.
Då igen blev mina katastroftankar säkra på att bebisen skulle dö i magen innan den fyrtionde graviditetsveckan
Även den motsatsen har bevisats men ännu har jag inte slutat oroa mig.
Jag kan komma på mig själv ibland när tankar som att hon ska sluta andas, insjukna och annars bara vara med om något katastrofalt far genom huvudet.
Nu ska ni inte tro att detta är något jag tänker hela tiden, inte ens varje dag.
Det blir bara så påtagligt när jag tidigare inte oroat mig särskilt mycket för något.
Kanske är det så att bli mamma? 
 
 
0 kommentarer