Tokstollarna

 
När man åker hemhem möts man 98% av gångerna av hundarna redan i dörren, vilket också är en av orsakerna till att man åker hemhem. Två yrbollar som knappt kan hålla sig på benen, så ser det ut när man kommer. Att två hundar dock kan vara så olika i sättet är rätt så intressant, speciellt när det ändå handlar om far och son.
Lillskiten (sonen) på bilden ovan är den mjukare av dem. Han är den som ska sitta i famnen, kan springa fritt ute på gården under uppsikt utan att smita och den som tigger efter godispinnar flera gånger om dagen. Han som snällt är med på alla upptåg man har, trots att han ibland kan vara lite blyg, men som inte har tålamod till att lära sig olika trick. 
 
Farsan till honom, dvs Oliver (bild ovan), är nästan raka motsatsen. Han är den som älskar att trixa och apportera, något han helst skulle hålla på med hela dagen. Han kan omöjligt springa lös på gården i och med att bilar är alldeles för intressanta. Att vara ute bland folk är det bästa han vet och uppförandet är flera gånger bättre då än på en tur runt i byn. Skallet är han inte sen att ta till men på kommando låter det som om han har en ljuddämpare fastmonterad i strupen. 
 
 
Så lika men ändå så olika
0 kommentarer

16082017

 
Idag är det precis en månad kvar till bf, 30 ynka dagar. Känns som om det är väldigt nära nu, men samtidigt så långt borta. Några veckor till får hon dock gärna stanna i magen, men sedan vet jag inte hur länge till jag orkar vänta. Längtan efter att få se henne börjar nämligen bli stor nu. 
 
 
0 kommentarer

Otursnisse

Det är mycket man inte tänker på som icke-gravid, om man nu jämför med nu när jag faktiskt är gravid. Nästan så jag skulle vilja påstå att man, åtminstone jag, är mer bekymmerslös utan en pågående graviditet, vilket gör att man tacklar problem som uppstår lite hur som helst, om det ens behövs. Ett exempel på det här är när jag i helgen blev biten av katten. Det var inte ett vanligt litet bett utan ett rätt ordentligt, men jag har väl kanske mig själv att skylla till en viss del också i och med att situationen var lite pressad. Hur som helst var det inga frågor om saken att kontakta jouren, inte heller att jag skulle åka in för att få på en antibiotikakur. Inte var det heller speciellt mycket velande från rådgivningens sida angående att ge mig en vaccinationsspruta mot stelkramp dagen därpå, efter att de hade läst noga igenom föreskrifterna. (Ja jag har inte haft någon vidare bra start på mitt sommarlov med andra ord.) 
Skulle jag inte ha varit gravid så hade jag förmodligen tagit hela incidenten med lite större ro och inte haft så bråttomt med allt. Troligen hade jag fått genomgå samma procedur i alla fall, men stressen hade knappast varit densamma. Knäppt egentligen hur ens instinkt kan förändras så på bara ett par månader. 
 
 
Med tanke på hur rött och svullet det blivit så var det nog väldigt bra att jag fick på en antibiotikakur. 
0 kommentarer