om ett amningsavslut

Det är med blandade känslor jag skriver detta. Amningsavslutet är påbörjat!
Jag är fast besluten att göra detta nu, en känsla jag inte känt tidigare. Men även om hela jag känner att det räcker med allt vad amning innebär till hundra procent, så brister mammahjärtat när jag ser på Alva. 

Alva har under en längre tid gärna grävt under tröjan, sagt "nam" och snuttat vid bröstet dagtid, men något tålamod vid bröstet har hon inte haft. Har jag gett henne bröstet så har hon haft ro i max fem sekunder, därefter har något annat pockat på hennes uppmärksamhet. Det dåliga tålamodet kan ha att göra med att hon också dricker mjölk ur flaska där allt går så mycket lättare. Amningen har enbart handlat om trygg- och närhet på hennes villkor. Någon dagsamning har vi alltså inte med andra ord. Men på natten har enbart bröstet fungerat. Varken napp eller flaska har fungerat som tröst när hon gråtit. Har man försökt med något annat så har gråten eskalerat och till sist har hon spytt på grund utav allt slem som bildats, om man inte lyckats vända på gråten innan spyan. Amningen har i sin tur blivit till en sådan stor del av natten att hennes sömn försämrats avsevärt. Det i sig gör inte min sömn bättre, inte heller Mikaels. Ingen av oss verkar vinna längre på att jag ammar vidare, varken Alva, jag eller Mikael. Alva blev ju ändå 16 månader häromdagen. Och vi tycker att det börjar bli dags för henne att sova en hel natt ostört, om inte annat så för hennes egen skull. Amningen hade jag trots allt tänkt avsluta för flera månader sedan, kring hennes ettårsdag. Verkställandet har bara skjutits upp ett par månader. 

Jag har nu inte ammat sedan morgonen den nittonde januari. Det har gått två dygn utan amning. Fysiskt gör det ont. Brösten spänner likt aldrig förr, men det är uthärdligt. Psykiskt går det okej, tills natten gör anspråk. Nätterna är värst precis som jag befarat. Första natten sov Alva över hos sin mormor och morfar. Den natten gick rätt bra. Natten till idag var psykiskt påfrestande. Mammahjärtat sprack. Att se sin lilla bebis gråta över en sådan sak som amningsavslut tär på en och jag känner mig som den mest egoistiska mamman i världen. Men jag vet också att det kommer bli bättre i sinom tid. Alva måste få sörja amningen. Det är en del av processen. Men hennes sorg gör ont i mig. Och att hålla sig konsekvent i den stunden kräver sin beskärda del av mig. 



0 kommentarer

målet för februari är fastställt

Snart har halva januari gått och det börjar så småningom bli dags att jobba på en ny grej. Som jag hintar i rubriken så är nu även målet för februari fastställt. Eller jag kanske ska prata om utmaning. Utmaningen är uppdelad i två delar denna gång. Ena delen är lite enklare medan den andra kräver lite mer aktivitet av mig. Ingen del är dock för svår att klara av. Den ena kräver bara lite mer än den andra som sagt. 

Vad utmaningen handlar om tänker jag inte avslöja riktigt ännu. Jag ska suga på den karamellen lite till samt kanske finjustera och eventuellt addera något. Jag ska i alla fall inte exkludera något av det jag hittills planerat. På de punkterna av målet står jag stadigt. Jag ska bara känna efter om jag vill höja ribban ytterligare en nivå och köra tre olika utmaningar under en och samma månad, eller om jag ska skjuta upp den ena till mars. Jag återkommer med resultatet lite senare. Då ska jag även dela med mig av februaris utmaningar. På återhörande!



0 kommentarer

när jag drömmer

Igår kväll såg jag en film på Netflix. Battle hette den. En norsk film med dans som tema. Och varje gång. Jag menar seriöst.varje.gång. jag ser en film där huvudrollsinnehavaren utövar dans eller där dansen står i centrum för handlingen så önskar jag att jag också kunde. Ingen skillnad om det är Dirty dancing, Step up, Flashdance, Footloose eller tv-såpor som Let's dance. Alla ovannämnda får mig att önska att jag också kunde dansa. 

Helst av allt skulle jag vilja behärska standardanserna och de latinamerikanska danserna. Pardans alltså. Jag vet inte vad det är med dem, men något lockande är det. Jag hade förstås inte heller tackat nej till förmågan att kunna dansa modern dans discodans, jazz eller balett om jag fått chansen, även om balett i sig inte intresserat mig nämnvärt. Med andra ord spelar dansformen ingen större roll, jag skulle bara vilja kunna dansa. Det ser ju så himla roligt ut. Befriande på något sätt. Och framförallt enkelt för dem som kan. (Ligger ju väldigt mycket träning och slit bakom framgången förstås.)

Kan jag dansa? Nja kan och kan..det beror väl på hur man definierar ordet kan. Fuldansa, det kan jag väl. Men något annat? Nej det skulle jag inte påstå. Det är väl en av orsakerna till att jag inte satt min fot i en danslokal. Jag har dessutom förknippat dansträningar med åtminstone en eller annan uppvisning, en sak jag är i absolut noll behov av. Ingen tävlingsmänniska här inte. Och absolut ingen showare. Jag har inget behov av att visa upp mig för någon. Jag vill bara kunna dansa för egen skull, min och ingen annans. Det har väl också haft en orsak i att jag aldrig försökt ta danskektioner. Och nu är jag väl för gammal. Kanske inte för pardansen, men för något annat. Jag är i alla fall för gammal för danslektioner. Synd! Går det månne att lära sig via YouTube? Man lär ju ska hitta allt möjligt där nuförtiden. 







0 kommentarer