Bara hälften kvar
Jösses amalia! Det är ju den 28:e januari. Redan?! Snart är det februari och efter det är det inte länge förrän våren kommer. Vart försvinner tiden? Och på tal om att försvinna... halva min mammaledighet är nu avverkad. Jag har alltså varit mammaledig i hela fem månader redan. Har jag tröttnat på att vara hemma ännu? Nej faktiskt inte. Nästan så att jag tycker att dessa resterande fem månader låter aningen få i antal (baserat på Alvas ålder). Hur sjukt är inte det? Jag är för det första nöjd över att bara vara hemma, jag som tidigare nästan dog av tristess inom hemmets väggar (milt överdrivet).Och för det andra anser jag att fem månader låter som en kort tid, jag som tidigare knappt kunde tänka mig att vänta i en vecka (också milt överdrivet). Jag skulle tidigare alltid ha något på gång, alltid ett överlevnadskit i form av en annalkande resa eller ett evenemang att gå på. Ville nästan aldrig ha en lugn stund och jag tyckte det var tråkigt om en hel helg spenderades hemma. Det jaget är som bortblåst nu. Numera trivs jag hemma, oberoende av veckodag, även om en utfärd nu och då inte är av ondo. Att ta dagen som den kommer, utan stress eller måsten, passar mig ypperligt i det livsskede jag befinner mig i för tillfället. I fem månader ska jag fortsätta att trivas hemma. Jag ska njuta av mammaledigheten varje dag. Det är ju ändå bara hälften kvar.
Hemma är det stället där ens hjärta bor. Mitt hjärta bor hos fröken på bilden. För henne skulle jag göra precis vad som helst. Jag skulle till och med hoppa bungyjump.