det var den väntan

Ibland är det kanske allt bra att klaga lite, eller lätta på trycket så att säga. Igår kväll, med antydan till natt, skrev jag föregående inlägg där jag tog upp mina känslor som då för tillfället var tudelade. Eller känslor var det ju inte direkt, snarare tankar. Mina tankar, nästan varendaste en, gick till Gustav. Gustav är vår enda fyrbenta lurvboll sedan Maja blev överkörd i höstas. Han och hans spårlösa försvinnande på söndagen malde på i huvudet likt en riktig taskig huvudvärk. Allt var så olikt honom.. och alla de tankar som malde var sådana energitjuvar. Jag hade ingen som helst energi och ingen lust med någonting under hela måndagen. Jag ville bara hitta min katt. Tyckte december spädde på "i väntans tider" med det fyrdubbla. Då är jag varken religiös eller tror på tomten så det där med att vänta blev lite likt en dålig film på tv. Inte ens resterande juldekorationer kom upp på grund av den icke-befintliga vetskapen om var han var. Jag var helt matt. Mycket energi att lägga på en stackars katt kan det hända att någon tycker. Må så vara men hos oss är katter också familjemedlemmar. 
Nåväl,  tillbaka till själva ämnet. Inlägget jag knåpade ihop igår fick mig faktiskt nog att se klarare på situationen och jag var beredd och nästan okej med att få sörja en familjemedlem. Med det i bagaget kunde jag somna gott till natten, för att bli väckt alldeles för tidigt av den bästa nyheten jag kunnat få. "Gustav är hemma". 


Då hade han, tidigt på morgonen innan sambon gett sig av till jobbet, stått utanför ytterdörren och jamat som om inget hade hänt. Hungrig som en varg var han förstås , men den egenskapen har han även de dagar när han inte varit borta. Han kom till och med hela vägen upp till vårt sovrum för att klargöra att han faktiskt är hemma igen. Jag kunde inte ens vara arg på honom för att komma och störa. Men helt sig lik har han ändå inte varit idag. Hela dagen har han mest legat på soffan. Han har även gått med på att bli kliad flera gånger om. Vistats ute korta stunder har han gjort men då inte lämnat gården för ens en liten stund. Han verkar ha varit väldigt trött, vår lilla Gustav. Och det får mig att undra vad han riktigt har varit med om samt var han hållit hus de senaste två dagarna. Oavsett svaret är det så fruktansvärt skönt att ha honom hemma igen. En sten lättade från hjärtat och det känns som om jag kan andas igen. Min energibarometare flög i taket och nu är alla juldekorationer på plats, förutom granen då. Men den är ett helt annat kapitel. 



2018-365dagar vardagligt
0 kommentarer