Sanslöst men samtidigt så ögonöppnande
Bebisbubblan har onekligen den effekten att allt jag tar mig för, eller kommer i kontakt med, sker ett par timmar eller till och med dagar senare än hos den övriga majoriteten av befolkningen. Så känns det i alla fall. Nu syftar jag ju förstås på fenomenet #metoo.
Att denna hashtag fått sådan spridning är helt sanslöst. Med tanke på dess budskap borde ju den inte ens finnas, ännu mindre dyka upp på var och varannan statusuppdatering på sociala medier. Jag blir faktiskt helt förbluffad över hur vanligt förekommande det verkar vara, men samtidigt är jag inte speciellt förvånad. Faktiskt.
Om jag riktigt tänker efter har även jag utsatts för liknande situationer som flera andra berättar om. Att jag inte reflekterat över dem som sexuella trakasserier är en annan femma. Jag reflekterar trots allt väldigt sällan över situationer jag inte anser innehålla något värde. För vad betyder egentligen den där dansgolvskillen, som tar sig friheten att komma bakifrån med sina händer på mindre acceptabla ställen på min kropp och samtidigt gnida sig mot mig, när jag argt kan ge honom en skarp armbåge i sidan av magen. Om han är värd den behandlingen reflekterar jag inte heller över. Och att vara snäll i sådana situationer, som i att bara gå undan en bit, fungerar noll. Det har jag också prövat. (Jag ska dock inte sticka under stol med att det också funnits de gånger när jag blivit så paff eller varit för full att jag helt enkelt inte lyckats reagera. Ja alkohol har då oftast varit med i bilden, tyvärr). Trots att jag inte reagerat så kraftigt i dessa situationer betyder dock inte att jag anser dylika handlingar vara acceptabla. Hur var och en reagerar är trots allt personligt.
Det som är det mest sorgliga vad gäller sexuella trakasserier är att de för alltid är och förblir en del av vardagen OM vi inte tar och gör något åt saken. Beteenden går trots allt i arv, endera direkt eller indirekt. Ingen har väl kanske lärt sitt barn att det är okej att gå och klämma och känna på någon annans kropp eller könsorgan utan att det är okej av motparten, men ändå existerar denna typ av handling. Samtidigt har kanske inte heller någon tänkt på hur stort behovet varit att behöva lära sitt barn rätten till sin egen kropp, att våga sätta ner foten och säga stopp för även andra sexuella handlingar än samlag. Inte förrän nu. Detta får mig att undra vart det sunda bondförnuftet tog vägen hos den som trakasserar och när deh blev "okej" att ta sig egna friheter på någon annan?
Att jag nu ens reflekterar över detta ämne beror helt kallt på min lilla dotter, som idag blir fyra veckor gammal. Ska hon behöva växa upp i en värld där hon ska riskera att behöva utsättas för dessa trakasserier, ja då vet jag inte om jag någonsin vill att hon växer upp. Blotta tanken på det får mig att rysa av obehag. Men en sak har jag i alla fall lärt mig av #metoo samt av egna och andras erfarenheter och det är att jag med säkerhet ska lära henne rätten till sin egna kropp samt att våga säga stopp. Om jag misslyckas med allt annat så ska jag åtminstone lyckas med att ge henne den lärdomen.