Det löste sig
hur går det med amningen?
En fråga som ställts många gånger inom loppet av de sex första veckorna. Lika många gånger har den frågan fått ett svar, ett ärligt sådant.
Som jag skrev en gång tidigare så har amningen inte varit någon dans på rosor. Mina bröstvårtor blev såriga från start och amningen blev mera pest och pina än en mysig stund från min sida. Istället för att plåga mig själv började jag pumpa ut mjölken och mata med flaska, vilket var den bästa lösningen jag kunnat få. Såren läkte och jag vågade smått prova på att amma igen. I början kombinerade jag flaskmatning och amning, men vartefter dagarna gick uteslöts flaskmatningen mer och mer. Nu helammar jag obehindrat utan varken såriga eller ömma bröstvårtor. Lilltjejens grepp skadades inte av att bli flaskmatad en tid och nu klarar hon både av att ta bröstet och flaskan.
Att amning kan göra ont hade jag nästan ställt in mig på, även om jag hoppades på att det inte skulle göra det. Det ingen sade åt mig var att amning kan göra fruktansvärt ont. Inte förrän en natt på bb när jag rådvilligt frågade en barnmorska vad jag ska göra, när det gjorde så fruktansvärt ont, fick jag veta att jag bara skulle smörja bröstvårtorna ofta med salva samt att "amning kan göra så ont att man nästan kan se stjärnor". Det svaret gjorde ju inte saken bättre. Hade liksom inte räknat med att amningen skulle göra lika ont som att föda barn, för så kändes det. Dock hade jag ju turen att inte finna mig i den saken samt att hitta ett sätt som fungerade för mig.
Så mitt råd, om det nu är någon som är i behov och läser detta, är att inte finna sig i att amningen är pest och pina. Försök hitta en lösning som fungerar för just dig. Om det då blir bröstgummi, bröstpump och flaskmatning eller om det blir ersättning spelar ingen roll. Huvudsaken är att matningen inte framkallar ångest utan blir en mysig stund på dagen.