Tidigare i veckan var det sambon som var sjuk, han tillfrisknade dock rätt fort och var uppe på benen efter nån dag. I och med att jag inte då känt av några som helst symtom tänkte jag, lite naivt, att jag nog klarat mig undan denna gång. Men icke sa nicke! På fredag eftermiddag kände jag mig allt annat än kry och efter en stund visade sig att jag också drabbats. Resten av fredagskvällen och största delen av lördagen låg jag däckad i säng, utan att desto mera röra mig ur fläcken. Framåt kvällen igår, lördag alltså, började jag känna mig mer som vanligt igen. Jag hade dock inga symtom på hela dagen, men tog det ändå lugnt för att inte förhasta fram något. Nu idag känns det precis som vanligt igen, nästan i alla fall. Amningen är den sak som fått lida mest. Den löper inte särskilt smidigt i skrivande stund. Mjölken tycks ha sinat rätt ordentligt i vänster bröst under min sjukdomstid, trots amning och intag av vätska. Det blir lite kämpande nu i och med att jag är aningen halt, brösthalt så att säga. Jag hoppas verkligen att ordningen blir återställd inom snar framtid, om inte annat så för Alvas skull.
Men fy fasiken vad härligt det var att få hålla, krama om och pussa på Alva igen. Jag hann verkligen börja sakna det under dessa 36 timmar.