Idag tog jag tag i en av mina nyfunna rädslor. Kan inte säga att det var särskilt roligt, men det gick över förväntan. Hade liksom inget annat val. Jag körde bil till min hemgård med Alva i baksätet. Jepp ni läste rätt. Jag är rädd att köra bil, på vinterväg. Varför? Jo det var en gång en Munsalaväg som var oerhört dåligt skött för sisådär ett år sedan, med spårkanter långt över det tillåtna. Ni som vet, ni vet. Ni andra kan vara lyckligt ovetande. Det var inte en eller två bilar som åkte i diket längs den vägen ifjol. Minst tio stycken, om inte fler, inom en sträcka på fem kilometer. Ja, fem! Jag var en av dem. Kort summering: Bilen fick sladd. Sladden gick ej att parera pga de höga spårkanterna. Resultatet av detta var en dikeskörning där bilen snurrade runt och landade på taket. Då körde jag inte ens fort, ärligt. Bilen till skrot men övriga passagerare utan skador. Fem ägg förutom bilen var enda som gick sönder. Resten av nyårsmaten klarade sig, inklusive champagnen. Bättre nyårsafton har jag haft!
Efter denna händelse har jag haft väldigt stor respekt för vintervägar, sådan respekt att jag knappt rört mig utanför gångavstånd. De gånger jag befunnit mig där bilen behövts har jag varit passagerare. På den nivån är det. Jag kan ju dock inte fortsätta vara rädd att sitta bakom ratten, inte i dessa trakter. Oavsett min åsikt kommer det fler vintrar. Och enda sättet att bearbeta mitt trauma är att utsätta mig för det, dvs att köra själv. Så det är alltså det jag sysslat med idag. (Förutom att umgås med mina föräldrar, lillebror och hundarna).
