Bubblan

Livet tar sina drastiska svängar ibland. Hemma har vi nu varit de senaste dagarna, allihopa. Jag och Alva har vistats på nedrevåningen och hållit oss, i mån av möjlighet, en bit på avstånd från övrevåningen där sambon legat sjuk. Jag är inte rädd för baciller, aldrig varit egentligen, men nu när även Alva kan drabbas är "rädslan" mer påtaglig. Allt beror till stor del på att hon ännu är så liten. Och när man är så liten kan något enkelt snabbt bli till något värre. Dessutom har jag vistats på sjukhus allt för mycket den senaste tiden. (Inte för egen del). Vill ogärna vistas där mer än vad som behövs. 
Därav vårt lilla avståndstagande. Dock blir det ju så märkbart hur stor skillnad det är att vara två. Hela dagarna med Alva har varit väldigt intensiva när vi inte kunnat avlasta varandra på samma sätt som innan. Detta har liksom fått mig att inse vilket "jobb" den ensamstående gör varje dag. Hatten av till dem. 
Jag hoppas innerligt att denna sjuka inte blir långvarig samt att den håller sig från Alva, mig också för den delen. Man kan väl aldrig hoppas för mycket va?

Tösabiten är glad för det fastän hon tvingas spendera hela dagen med mamma. Oj dendär gullungen, märkligt hur någon samtidigt kan både ge och ta energi av en sådär. 

2018-365dagar vardagligt
0 kommentarer