Ett par kaffekoppar senare

Det har nu gått ett par dagar sedan helgen och jag börjar sakta men säkert att återfå min energi. Det tar verkligen på krafterna att ordna kalas. (Ska nog ta och berätta om kalaset, men det får bli i ett annat inlägg). Även om helgen har gett mig energi så har den även tagit en hel del. Tidigare var jag en person som kunde hålla på i evigheter, ingen skillnad på hur många dagar i streck det var. Då kunde det vara allt från olika evenemang till flera träningsdagar i veckan och skola, även alla dessa jag just nämnde på en och samma dag. Endera är det åldern som börjat spöka, fyller ju faktiskt 24 m mindre än en månad hehe, eller så har jag helt enkelt vant mig vid hemmets lugna tempo. Det mest realaistika är nog det andra alternativet. Jag tror ju nämligen att om jag väl vänjer mig vid att ha ett högt tempo om dagarna igen så tror jag inte det tar många dagar innan jag själv är med på noterna. Min kropp och knopp har en väldigt god förmåga att anpassa sig till olika situationer rätt fort. (Jag ska väl inte lova för mycket. Återstår att se hur jag regaerar nu när skolan snart drar igång till fullt igen om en och en halv vecka). 
 
På tal om skola. Det känns inte som om jag ska börja skolan igen. Visst håller jag på med någon skoluppgift i den mån jag hinner om dagarna, men inte ens det får mig att känna den där känslan av att påbörja ett nytt läsår. Kan möjligen bero på att jag inte har särskilt många veckor kvar av skolan. Det är endast höstterminen jag kommer att behöva gå, förhoppningsvis, innan jag kan titulera mig sjukskötare. Sjukt egentligen. Pendla till Vasa varje dag kommer jag dock få göra, vilket i och för sig kommer att vara mindre roligt. Det går verkligen åt mycket extra tid att bara sitta i bilen när man ändå har en timmes bilväg för att enbart ta sig till skolan. Att då även behöva sitta i bil en timme till för att ta sig hem igen..blir många timmar det på en vecka det. Timmar som man gott kunnat sätta på att få gjort ett skolarbete till exempel. Men jag ska inte klaga, bara lite. Jag har ändå själv valt att bosätta mig i Nykarleby och jag kan med gott samvete säga att jag inte skulle byta bort det. Tiden som bosatt i Vasa är förbi och jag saknar det inte ett dugg. Småstad är bäst. Det enda jag saknar med Vasa är närheten till vännerna där. 
0 kommentarer

överraskningsbröllop

Första lördagen i augusti var vi bjudna på dop. Lilla Isabelles dop. Vi anade dock att något annat också var i görningen, hehe. Jag hade ju trots allt frågat av Linda om de planerat gifta sig i samband med dopet och fått ett sånt där finurligt litet svar som "he får ni sii tå". Inte alltid så lätt att veta vad man ska svara när ena mottagaren av inbjudningskortet är av den nyfiknare sorten, fick jag reda på senare.  Oops my bad, hihi. 


Och ja ni ser ju själva på bilden ovan. Mer vigsel än såhär kan det ju inte bli, med det obligatoriska "nu får du kyssa bruden"- momentet och allt. Prästen skojade till och med till det lite med att klämma in ett "men int för läng" efter påbörjad kyss. Tyckte jag var rätt påhittigt. Kul präst. Kul för oss att få vara med på bröllop också. Sedan blev det dop. 




Efter vigseln och dopet blev vi bjudna på så mycket gott. Till och med Alva fick vara med och smaka av det goda som erbjöds. Jordgubbar och melonbitar, namnam tyckte Alva. Linda hade då tänkt på allt. 


Här har vi då en bild på fina lilla familjen. Så roligt att Robb och Linda nu får kalla sig man och hustru. Och roligt att de fick överraska sina familjer med bröllopet, de lär inte ska ha haft några misstankar. 


0 kommentarer

varför tänker man så mycket när natten smyger sig på?

Nu när det har blivit augusti börjar det kännas som om sommaren snart är slut och att jag måste ta tillvara på alla små små stunder och saker som är förknippade med just sommar. Varför vet jag inte riktigt. Kanske är det lite som när björnar ska gå i ide. Först äter de massor och samlar de på sig ett extra värdefullt fettlager för att sedan kunna sova och vila upp sig under vintern. Är det inte lite liknande beteende hos oss människor också?Under sommaren och början av hösten (sensommaren) lever vi fullt ut, leker, simmar och har en massa på gång hela tiden. Vartefter det sedan blir kallare, mörkare och ruggigare är det som om vi förbereder oss på att gå i ide. Vi kanske inte äter upp oss så som björnarna gör, men vi samlar liksom på oss värdefulla stunder som vi sedan minns tillbaka till under vintern. För hur ofta har man inte sett bilder av strålande solsken, en fin sandstrand och blått hav på t.ex. Instagram mitt i den mörka kalla vintern? Bilder där personen längtar tillbaka till den sommar som varit. Minnen likt det fettlager björnen använder sig av för att hålla kroppen varm och fungerande, något som håller en vid liv i det kalla vintermörkret.


Bilden ovan är precis en sådan bild jag kommer lagra i mitt vinteride och ta fram när jag behöver den. För mig är sommaren mycket mer än bilden ovan, men den är i alla fall en bra start som lär hålla mig flytande i vintermörkret. 
0 kommentarer