när jag drömmer

Igår kväll såg jag en film på Netflix. Battle hette den. En norsk film med dans som tema. Och varje gång. Jag menar seriöst.varje.gång. jag ser en film där huvudrollsinnehavaren utövar dans eller där dansen står i centrum för handlingen så önskar jag att jag också kunde. Ingen skillnad om det är Dirty dancing, Step up, Flashdance, Footloose eller tv-såpor som Let's dance. Alla ovannämnda får mig att önska att jag också kunde dansa. 

Helst av allt skulle jag vilja behärska standardanserna och de latinamerikanska danserna. Pardans alltså. Jag vet inte vad det är med dem, men något lockande är det. Jag hade förstås inte heller tackat nej till förmågan att kunna dansa modern dans discodans, jazz eller balett om jag fått chansen, även om balett i sig inte intresserat mig nämnvärt. Med andra ord spelar dansformen ingen större roll, jag skulle bara vilja kunna dansa. Det ser ju så himla roligt ut. Befriande på något sätt. Och framförallt enkelt för dem som kan. (Ligger ju väldigt mycket träning och slit bakom framgången förstås.)

Kan jag dansa? Nja kan och kan..det beror väl på hur man definierar ordet kan. Fuldansa, det kan jag väl. Men något annat? Nej det skulle jag inte påstå. Det är väl en av orsakerna till att jag inte satt min fot i en danslokal. Jag har dessutom förknippat dansträningar med åtminstone en eller annan uppvisning, en sak jag är i absolut noll behov av. Ingen tävlingsmänniska här inte. Och absolut ingen showare. Jag har inget behov av att visa upp mig för någon. Jag vill bara kunna dansa för egen skull, min och ingen annans. Det har väl också haft en orsak i att jag aldrig försökt ta danskektioner. Och nu är jag väl för gammal. Kanske inte för pardansen, men för något annat. Jag är i alla fall för gammal för danslektioner. Synd! Går det månne att lära sig via YouTube? Man lär ju ska hitta allt möjligt där nuförtiden. 







0 kommentarer