en gång, snälla bara en gång
Alva har äntligen somnat efter vad som kan ha varit den värsta nattningen hittills. Shit pomfritt alltså. Lilltjejen som annars inte varit speciellt svårnattad var som förbytt. Det skulle rullas hit och dit, klättras över benen, dra Maja i svans och tassar, peta på en massa saker, göra olika ljud med mun och tunga, amma, peta på en sovande pappa, prata, skrika och säkert en hel massa annat också. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Hur i hela friden blev det så här? Stackars pappan, han fick ta sitt pick och pack och gå och sova i gästrummet. Med Alvas stök och bök skulle inte ens sömngångaren fått ro.
Jag förstår inte. Vid 21 var hon riktigt trött och somnade. Men redan vid 22 var hon klarvaken och skulle absolut inte sova mera. Vi gick upp och fördrev tiden, bland annat med en kort promenad runt en sovande stad. Jag tänkte att frisk luft brukar göra gott för sömnigheten, i alla fall för mig. Jag tror dock det hade motsatt inverkan på Alva även om hon med nöd och näppe orkade hålla upp ögonen när vi svängde in på gården igen. Sedan blev det liv i luckan, mer än så kan man nästan påstå. Håhhååjaja, om det ska fortsätta så här kommer jag ha gråa hår på nolltid. Visst ska jag börja jobba natt, men inte hade jag då tänkt vända dygnet upp och ner redan.