Jag har äntligen lyckats
Att kvinnokroppen är fantastisk kan inte föras fram för mycket, tvärtom framförs det allt för sällan. Det finns dock delar och faktorer som talar emot kvinnokroppens greatness. Idealet är en sådan faktor. Alla vet ju att idealet ser ut på ett visst sätt och de som inte placerar sig i den kategorin stämplas som fel, simple as that.
\nJag har personligen haft ett väldigt dåligt förhållande till min kropp så länge jag kan minnas. Det blev till och med värre än dåligt under en period. (De som känner till min historia vet vad jag pratar om). Aldrig har jag passat in i det där drömmiga idealet. Att det funnits några ljusglimtar här och där kan jag förstås inte förneka. Det finns stunder när jag faktiskt gillat det jag sett i spegeln. Så helt totalt värdelöst har det ju ändå inte varit hela tiden. Men när man har ett svagt förhållande till sin kropp, då är man ogärna med om en sådan förändring där en viktuppgång är en del av resultatet. Sådär som det blir när man är gravid.
När jag blev gravid var mina förhoppningar på kroppen väldigt låga. Jag antog redan från start att jag förmodligen kommer vara trettio kilo på plus vid slutet av graviditeten, baserat på den uteblivna träningen, koständringen och mitt osunda bondförnuft. Hur gick det då? Klart jag gick upp i vikt, men inte långt på så mycket jag inbillat mig att jag skulle. Förlossningen och den första veckan av bebistiden tog mig nästan till den vikt jag hade på första invägningen i vecka 10. Det bara rasade av mig då. Resterande kilon har jag inte haft panik över. Kanske därför de sakteligen rasat av mig undan för undan? Jag har således för första gången i mitt liv varken bantat eller ätit speciellt nyttigt (enligt vad jag tidigare ansåg vara nyttigt). Och ändå har jag tappat alla mina graviditetskilon ca fyra månader efter förlossningen. Jag antar att det är tack vare amningen samt alla vagnpromenader jag tagit. Men ändå. Jag är så himla stolt över kroppen. Den tar hand om sig själv, bara jag vårdar den emellanåt. Ja, jag är faktiskt stolt trots att den inte är varken smal eller drömmig. Med påse på magen, hängande mjölkstinna bröst och ett hår som verkar tunna ut sig själv är jag långt från idealet men ändå mer nöjd över kroppen än vad jag varit på länge. En graviditet vad precis vad mina kroppsnojor behövde. Vem hade då kunnat ana det?
\n