Den där dagen när allt stannade för en minut eller två

Idag är det exakt ett år sedan som graviditetstestet visade positivt. Exakt ett år sedan som jag satt i min studielägenhet i Vasa och undrade hur i hela friden jag skulle berätta detta för Micki. Tror nog aldrig jag har varit så nervös tidigare. Aldrig någonsin. Att det sedan visade sig att han tog det hur bra som helst var en helt annan sak. Nästan så det inte fanns något att vara nervös över. Men hur ska man kunna veta hur en annan person reagerar? Jag menar, en graviditet är ju inte en så liten sak precis. Dock kan vi ju inte säga att vi inte visste vad vi höll på med. Vi vet ju båda hur ett barn blir till. Chansen fanns, även om vi (jag) höll koll på min menstruationscykel. Shit happens when you party naked, som min syster så fint skämtade. Så helt oväntat var det inte. Synd nu i efterhand att jag inte var mer påhittig än jag var, med avslöjandet alltså. Avslöjandet blev inte riktigt som på film. Inte alls. Snarare tvärtom. *Här får du en present. Öppna och se. Tadaa, typ*. Så blev det. Huvudsaken han fick veta det med detsamma var min enda tanke. Och bra gick väl det.
-----------------------------------
 Ett år senare..
 
 
...sitter jag i vårt hus med en snart 4månaders bebis i min famn. Det är livet det. 
0 kommentarer