Inte bara som på rosa fluffiga moln

Allt sedan förlossningen har jag konstaterat att det där ena uttrycket som min rådgivningstant (vad ska man annars kalla hälsovårdaren på rådgivningen?) sagt faktiskt innehåller en hel drös sanning. Hon sade något i stil med: bebisen är ju mer lättskött när den fortsättningsvis befinner sig i magen. Och jag kan inte annat än att hålla med. Missförstå mig inte, jag skulle för allt i världen aldrig byta ut vår lilla prinsessa mot en bebis i magen. Men ibland hade det underlättat med en inforuta på hennes mage som meddelat vad det är som är orsaken till gråten, speciellt de gånger när hon ätit, fått ny blöja, har rapat och får vara nära. De stunder när man inte kan koppla gråten till någon av dessa punkter, då hade inforutan kommit väl till pass. Nåväl, tids nog kommer väl insikten om vad de olika stunderna av gråt betyder. Vi har ju trots allt bara varit föräldrar i 18 dagar. Finns ännu mycket kvar att lära.
 
 
 
En annan sak är amningen. Hur i hela friden kan en sådan ändå relativt naturlig sak vara så förbaskat invecklad? Det ser ju så enkelt ut när man ser på amning utifrån. Varför kan det inte vara så ur det egna perspektivet? Amningen är väl den sak som förorsakat mig mest ångest gällande livet med en bebis. Redan på bb fick jag sådana sår och tillhörande sårskorpor av amningen att det kändes som om någon stack knivar i bröstet varje gång det skulle ammas, trots att personalen på bb ansåg att amningsgreppet såg bra ut. (Jag skojar inte när jag säger att båda mina bröstvårtor var till hälften täckta av sårskorpa). Detta hjälpte ju verkligen inte till med amningen och jag konstaterade att 'nej, detta går helt enkelt inte'. Varför har ingen sagt att amning gör skitont liksom? Så efter ett par dagar fick det vara nog. Då var jag så påverkad av den fysiska smärtan att det började krypa in på psyket. Jag ville dock att Alva fortsättningsvis skulle få i sig bröstmjölk, med tanke på att jag ändå har mjölk att ge, så pumpen och flaskan blev min räddning.
Pumpen, ja den har verkligen varit guldvärd! Den har både hjälpt till att hålla Alva mätt i magen, hålla mina bröst från att vara sprängfyllda och samtidigt låtit såren på mina bröstvårtor att läka. Flaskan har jag inte heller mycket ont att säga om. Det sägs ju att flaskan råddar bort amningsgreppet hos bebisen, men jag är inte riktigt beredd att hålla med. Tack vare att vi matat med flaska så har Alvas grepp blivit större, vilket har gjort det möjligt för mig att successivt börja återinföra amningen igen (dock på mina villkor för att inte framkalla stress eller ångest). Enda negativa med att flaskmata och att pumpa är att det kräver lite mer än att bara slänga fram bröstet, brösten har blivit i behov av att jag pumpar även om jag ammat samt att Alva inte riktigt orkar äta sig lika mätt vid amning som när hon får mat ur flaskan. Detta ser jag dock som världsliga saker för tillfället. 
Tanken är ändå den att jag ska kunna övergå till att helamma om det bara är möjligt, men vi tar det i vår egna takt. Ingen stress eller press här inte. Och blir det till att vi flaskmatar och pumpar i flera månader - ja då blir det så. 
 
0 kommentarer