Förlossningen: hur allt började
Att värkarbetet skulle komma igång måndagen den 18 september hade jag inte alls förväntat mig. Inte heller trodde jag att vi skulle få stanna på bb när vi väl åkte in. Jag var nästan inställd på att det var ett falskt alarm...
Dehär är texten om förlossningen och hur allt började.
Fram tills lördagen den 16 september, dagen för bf, kändes det som om jag befann mig i ett dödläge. Ingenting hände. Inget kändes av. Och jag var helt säker på att få gå ordentligt över tiden. Men den lördagen gav mig lite hopp om att något förhoppningsvis var på gång. Delar av slemproppen släppte nämligen. Trots vetskapen om att det ännu kan ta en tid innan förlossningen kommer igång så var det ju ändå ett steg i rätt riktning.
Ingen förändring på söndagen. Söndagkvällen bjöd på fint väder och jag beslutade mig för att gå ut och göra något åt alla äpplen som fallit från äppelträdet. Där och då skämtade jag med sambon och min mamma att om inte allt böjande på ryggen får något att hända, ja då får nog inget annat att göra det heller. Till råga på det plockade jag och min mamma lite hallon att frysa in och jag konstaterade, när jag kom in, att om jag hade varit och plockat blåbär så skulle de ha fått ligga kvar på golvet om de fallit under rensningen. Jag hade då fått böja mig ner för att plocka upp ett ynka hallon som fallit. Det var tydligen ett hallon för mycket, så osmidigt och tungt var det.
Natten till måndagen hade jag svårt att få tag i sömnen. Jag kunde inte sätta fingret på vad som var fel, om det var för varmt i sovrummet eller om det var något annat som gnagde i bakhuvudet. För att inte vrida och vända på mig desto mer gick jag ner till soffan, bänkade mig raklång där och tänkte att nu stör jag inte sambon som ska upp och jobba. Det tog dock inte särskilt länge innan jag sov. Vaknade till när sambon frågade om allt var okej innan han for iväg på morgonen och jag svarade att "jodå, jag hade bara lite svårt att somna." Därefter somnade jag om i ett par timmar till.
När jag väl vaknade igen kände jag mig allt annat än utvilad och en begynnande mensvärk hade jag också fått. Jag kom mig verkligen inte för att göra någonting annat än att ligga på soffan, sappa mellan tv-kanalerna och tvinga mig själv till att äta brunch. Jag var helt tömd på energi även om jag inte gjort annat än vilat. Tur för mig att jag lyssnade på kroppen och gjorde vad den ville, dvs att jag vilade ordentligt, med tanke på vad kvällen förde med sig.