Förlossningen: allvaret

Klockan 19 på måndagskvällen den 18:e september började värkarna komma allt oftare och göra lite ondare för varje gång. Nu kunde jag nästan inte ta mig igenom dem utan att tänka på att ta djupa andetag samt andas lugnt. Tidigare på dagen hade jag klarat av att bara slappna av och andas normalt när "mensvärken" slog till, men det fungerade inte längre. Jag klockade värkarna som konstaterades komma var femte minut och jag sa åt sambon att nu är nog ändå något på gång. Att jag då endast trodde det var förvärkar och att detta skulle pågå ännu ett par dagar innan vi skulle få träffa bebis var en annan femma. Det går ju säkert om, tänkte jag.
 
När klockan slog 21 hade jag så pass kraftiga värkar att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Skulle vi söka oss in till bb eller vänta hemma en stund ännu? Jag hade börjat vanka runt i vardagsrummet redan vid 19:30 i och med att det var behagligare att ta värkarna på det sättet. En sväng i duschen hade jag också varit. Jag hade kontakt med min mamma som tyckte att jag skulle ringa till Kokkola. Sagt och gjort, jag ringde dit runt 21:10 och hon rådde mig att ta Panadol 1g och om inte det hjälpte så tyckte hon vi skulle komma in för en undersökning. Klockan 22 hade jag ännu inte märkt ett skvatt av panadolen så vi började mentalt (och fysiskt) ställa oss för att hoppa i bilen och åka till Kokkola. En kvart senare var vi iväg och vi meddelade våra föräldrar att vi åker in nu, mest med tanke på katten. 
 
Vid halv tolv hade vi kommit fram till Kokkola och mottagits av en barnmorska som kopplade mig till CTG:n. Mina sammandragningar, som under bilresan fått mig att riktigt koncentrera mig på andningen, avtog och försvann under ett par minuter. Barnmorskan påstod att det var normalt i och med att jag låg ner. Några sammandragningar registrerades i alla fall på kurvan och hon frågade om jag ville ha lite starkare värkmedicin att sova på. Barnmorskan hade i det skedet inte tänkt skicka hem oss utan placera oss i ett observationsrum under natten, med tanke på att vår bilväg hem gick på en timme samt på grund av att jag var förstföderska. 
 
Innan hon gick för att hämta värkmedicinen gjorde hon en inre undersökning för att se om jag alls var öppen. Barnmorskan utbrast att det blir ändrade planer. Hon sa att det blir förlossningssalen med detsamma för vår del eftersom jag redan var öppen 4-5 cm. Själv blev jag helt chockad över den vändningen. Jag hade ju ställt in mig på att nästan få åka hem och nu plötsligt skulle vi till förlossningssalen.
 
Klockan 00:05 checkar vi in i gula salen. Jag blir ombedd att gå i duschen för att lindra smärtorna. Inte mig emot i och med att en varm dusch är något av det bästa jag vet. Vid 00:30-tiden orkade jag inte sitta i duschen längre och gick ut för att byta om till sjukhuskläderna. Ännu då var smärtorna helt hanterbara, speciellt när jag fick röra på mig i rummet. Barnmorskan kom och kopplade mig till CTG:n och instruerade lustgasen för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om lustgasen. Den var verkligen inte min kopp med te. Jag vet inte vad det var men att andas i den där masken gjorde mig allt annat än avslappnad. Jag lider inte av klaustrofobi i vanliga fall men där och då fick jag en sorts klaustrofobisk känsla när jag lade masken över näsan och munnen. Att dessutom behöva ligga still på ena sidan och inte få vara uppe och röra på mig gjorde inte heller värkarbetet lättare, snarare tvärtom. Jag gjorde dock som barnmorskorna sa och låg kvar på sidan eftersom kontakten med bebisens hjärtljud försvann om jag svängde på mig. 
 
Klockan 02:00 konstaterades jag vara 7 cm öppen. Lustgasen hjälpte i detta läge inte längre. Visst råddade den bort huvudet och jag blev trött och fick en domnande känsla i läpparna, men att hålla mig avslappnad fungerade inte. Mina ben skakade som ett par asplöv, trots att jag försökte slappna av. Skakningarna gjorde det omöjligt att fokusera rätt och jag bad om att få epidural. 02:25 kommer läkaren in och förbereder epiduralen. En stund senare känner jag hur allt släpper. Skakningarna upphör och värkarna är så gott som bortblåsta. Äntligen kunde jag slappna av på riktigt och jag blev mer mig själv igen, något även barnmorskan konstaterade. Innan det hade jag varit så inne i mig själv på grund av koncentration på värkarna och skakningarna. 
 
Vid 04-tiden konstaterades jag vara helt öppen, men några krystvärkar känns inte av. Epiduralen hade gjort sitt och jag hade kunnat vila en stund inför slutklämmen. Att det skulle dröja ända till 05:50 innan några krystvärkar börjar kännas hade jag inte trott även om jag visste att epidural kunde sakta av processen. Barnmorskan var dock mån om att vi skulle vänta in krystvärkarna så länge bebisen mådde bra. Hon sa att det är onödigt att stressa fram något och att det är mycket lättare om kroppen är med på noterna så att säga. Vår barnmorska sade även att förlossningen var som tagen ur skolboken och frågade om det är okej om en studerande är med under den förlösande delen. Jag som är van att vara praktikant från mina sjukskötarstudier svarade naturligtvis ja. Vid 05:50 sa kroppen ifrån att det var dags att börja krysta och efter vad som kändes som en evighet kom hon äntligen, vår lilla flicka, klockan 06:16 efter ett krystningsskede på 26 minuter. I efterhand förstår jag verkligen varför man påstår att en förlossning kan jämföras med ett maratonlopp. Jag var totalt slut efteråt.
 
Sekunderna efter att hon var ute och innan jag hörde henne skrika kändes evighetslånga. Enda tanken som for genom huvudet var: är hon okej? Därefter hörde jag henne skrika för första gången och barnmorskorna, vi hade en riktigt duktig barnmorskestuderande som skötte förlossningen under handledning, sade att vi fått en liten flicka med fin rosig färg. Så himla skönt det var att höra! M fick klippa navelsträngen innan hon placerades på mitt bröst. Så liten och så perfekt och jag kände att jag aldrig ville släppa taget om henne. Hon var min från första stund. 
 
Efterbördsskedet kommer jag nästan inte ihåg något av. Jag var så trött. Nattens sömnlösa timmar hade satt sina spår men jag var ändå så fylld av lycka över att få ha min dotter hos mig att energidepåerna fick en extra boost. Amningen påbörjades och vi lämnades i fred för att få knyta an till vårt barn en bra stund innan vi förflyttades till avdelningen.
 
Sammanlagt gick förlossningen på cirka 11 timmar och 25 minuter. En bättre förlossningsupplevelse kunde jag inte ha fått som förstföderska.
 
 
 
 
 
0 kommentarer