Värsta hönset
Efter att jag plussade där i januari, den trettonde för att vara exakt, har jag börjat oroa mig allt mer.
Jag kunde nästan svära på att graviditeten skulle sluta i missfall innan vecka tolv, om än bara i tanken.
När den motsatsen bevisades så skulle man ju nästan kunna tro att det lugnade ner sig, men icke.
Då igen blev mina katastroftankar säkra på att bebisen skulle dö i magen innan den fyrtionde graviditetsveckan
Även den motsatsen har bevisats men ännu har jag inte slutat oroa mig.
Jag kan komma på mig själv ibland när tankar som att hon ska sluta andas, insjukna och annars bara vara med om något katastrofalt far genom huvudet.
Nu ska ni inte tro att detta är något jag tänker hela tiden, inte ens varje dag.
Det blir bara så påtagligt när jag tidigare inte oroat mig särskilt mycket för något.
Kanske är det så att bli mamma?
