onsdagssyndrom
Det är onsdag idag va? Dethär med att hålla reda på vilken veckodag det är hör inte till min starka sida för tillfället. Kalla det arbetsskada, eller vad man vill, men oavsett benämningen är det rent ut sagt irriterande att behöva undra en eller två gånger extra innan jag med säkerhet kan säga vilken dag det är. Nå, det går väl över. Hoppas jag. (Med den här farten kommer jag väl ha lindrig till medelsvår demens innan jag ens hunnit fylla fyrtio...)
Onsdag ja, onsdag och en rätt kort skoldag. Dock har skoldagen kännts otroligt lång. Jag lider för tillfället av obotlig trötthet. Nejdå, obotlig trötthet är det inte. Jag sover bara lite för lite, men så blir det om man är som jag vilket betyder att man vaknar till kvällen och inte riktigt får tag i sömnen innan klockan slagit elva. Bra eller hur? Nej, tänkte väl det. Den spiralen gör bara att det kommer dagar när jag inte längre kan hålla upp ögonlocken när klockan slår fem på eftermiddagen/kvällen. Då går jag och intar raklång position. Sover som en stock i cirka tre timmar, vaknar till kvällen och sitter uppe ett par timmar (typ tre) innan jag åter intar raklång position i sängen. Much of a life? Svaret är nej på den frågan också.
Hoppas verkligen detta är en övergående period. Helst inom en mycket snar framtid. Kanske borde jag se över mina rutiner lite också. Kanske borde jag helt enkelt bara dra söderut till solen och tanka lite energi. Tja min sistnämnda idé doesn´t sound too bad i mina öron. (och året har just precis börjat...)